När jag var 4,5 månader kom jag hem till min mamma o pappa o storebror.
Jag är inte född med något hjärtfel och än så länge har jag klarat mig skapligt trots ganska många infektioner framför allt på vintern.
Jag är 3½ (maj 01) och ligger säger doktorn på 1½-2 årings nivå i min utveckling. Jag tar mycket längre tid på mig men då hinner jag ju få allt på rätt sätt från början så det är ju inte fel....
Jag lärde mig sitta vid 1 år och gå vid 3 men vad gorde det hade ju alltid nån som var villig att lyft o bara mig..varför slita ut sina ben när man inte behöver??
Jag är inte intresserad av tecken som mamma tjatar på mig men har alla ljud i munnen, säger nått ord felfritt men sen spar jag mig vem ska slita ut ett språk?? inte jag ialla fall. mycket roligare att prata mitt eget språk, skälla på grannens hund (som förövrigt är min bästa kompis) är grejor alla skrattar åt vårt samspel. och hans morrhår är roliga att ta på!!
Mamma ger mig massage som jag gillar men har lite svårt att ligga still numer!! men en stund går bra....är så härligt att mysa så en stund.
Mat gillar jag......o kakor.... fast jag är lång o smal så mamma låter mig äta tills jag säger ifrån. Men potatis mos har jag svårt för vill hellre ha potatisen i bitar så jag får använda tänderna.
Och finns det någe godare än ett choklad rån!! eller leverpastej smörgås till frukost!!
Min mamma säger att jag är duktig på att leka själv. Att få hålla i nått som man kan kasta runt omkring är nog bästa leken.
Pappas gympa dojor är jäte kul o trassla in i vagnen!!
I dag (4 jun.01) hittade jag en vatten kanna med vatten i...vilken lycka...en massa kallt vatten rann över min mage och jag bara njöt!!
En annan kul grej som jag kommit på är att ge grann hunden Tjalle hund godis....en bit till vovven en bit till mig...en till vovven....men mamma kom på mig så jag har inte en channs att stoppa dem i min mun längre....mamma säger ajja usch jag säger nääää o skrattar....
MammansOrd
Vi har sen vi adopterade Felix fått höra hur duktiga vi är!!
Tycker själv att vi inte är ett dugg duktiga men kanske en aning starka o uthålliga människor.
När Felix kom in i våra liv resonerade vi att "om" vi kunde få ett biologiskt barn så kunde det barnet
ha downs syndrom delvis för att jag var åldern 35+.
Felix är verkligen vald för den unge han är. Vi visste inte när vi blev intresserade av att försöka få Felix
vilka tilläggs sjukdomar han kunde ha såsom hjärtsjukdom mm.
Vi tog det som en grej som inte spelade så stor roll..dvs om han hade haft en hjärt sjukdom så
hade vi tagit tag i det då.
2 veckor efter när vi fått Felix blev vi kallad de till habiliteringen i Eskilstuna där vi då bodde.
Vi skulle tala med en kurator o en psykolog men de förstog snart att de kunde lägga sina resurser
på någon annan. Men att ha en habilitering som stöd i bakgrunden kändes tryggt.
Vi har fått hjälp av en sjukgymnast som hjälpte till att få igång massagen som är viktig för dessa barn.
En sjukgymnast kom in i bilden som höll koll och uppmuntrade oss. Nu på senare tid har vi kontakt med
en logoped för att få igång språket.
Den mesta träningen i dag går åt till massage och tecken övningar som Felix föga är intresserad av!*suck*
men all hans enegi har funnits och gått åt till det motoriska....att lära sig gå...
Men att känna sig duktig vet jag inte om jag kan gå med på....visst är alla föräldrarduktiga de står ut
med tjat i det oändliga men till en förälder med friskt barn säger man inte oooohh vad du är duktig som har barn.
Jag tror knappast de som är biologiska föräldrar till ett handikappat barn heller får höra detta.
Jag vet att adoptera ett barn kan innebära mycket jobb extra beroende på hur gammalt barnet är när det kommer.
Barnet ska knyta an ordentligt vilket kan vara svårt för omgivningen att ta.....kan vara mycket arbete i språket....
man kan få ett barn som får panik vid oväntade situationer......ja problem finns men är till för att lösas.
Men visst finns det sorg i att ha/få ett barn med DS....vi kan nog inte räkna med att få barnbarn..
vi kommer alltid att få ställa upp för Felix i vuxen ålder. men min mamma ställer upp för mig om jag behöver och
jag har inget handikapp! så kan hon kan jag
Många har sagt till mig....åh hur kunde de lämna bort ett barn....
Jag är evigt tacksam till mina barns biologiska föräldrar utan deras beslut att lämna barnen
till en adoption så hade vi INTE haft våra ungar i dag.
lägger till mer som stog på/i den gamla hemsidan....
2003
OM barnet som inte kom...
Det hela började med att jag läste en annons på sposit sidan om en kille med Ds som behövde ett familjehem.
Funderade några dagar tillsamans med familjen och vi visste hur svårt det var att hitta familjehem åt friska
barn ännu mer ett barn med speciella behov. Vi var inne i "rullorna" redan så beslutet kändes inte så svårt.
Vi svarade på annonsen och fick sen vänta några dagar. I mitten på maj-00 ringde telefonen och det var från
socialen från pojken hemkomun som ville träffa oss. Och naturligt vis gick det bra och vi bestämde dag o tid.
Första träffen fick vi inte reda på så mycket utan det var nog mest att träffas o se vad vi var för människor.
Vi bestämde snabbt en ny tid och denna träff sa att det skulle ta mer tid än vad vi väntat oss.
De ville bla annat göra en ny djupintervju med oss. men de skulle försöka göra allt så snabbt de nu kunde göra hela
processen.
Vi fick ny tid för ny träff nu med hans handläggare.
Dagen D var inne för att träffa handläggarna. Kanske skulle vi i dag få ett namn o födelse dag.
Vi hade arbets namnet bäbisen på han för det är viktigt om det finns barn i familjen innan att förbereda dem så
att ett nytt barn inte bara kommer från ena dagen till den andra.
Jodå vi fick ett namn..ett gulligt namn. vill än så länge inte lägga ut det på nätet först vill jag tala med bio föräldrar.
Vi betämde en ny träff med bio.föräldra om en vecka sen ska vi på semester en vecka sen ska allt vara klart för
plasering av bäbisen*ler*
Tyvärr passade vi inte för föräldranas önskemål vilket blev en sorg för oss då vi faktiskt riktigt
önskade denna kille in i vår familj.
Jag och familjen hoppas han får det bra i den familj han nu hamnar i om någon familj någonsin duger
åt föräldrana förstås.
Jag väljer att ändå berätta om detta då jag vet att flera som följt vår gång och stöttat oss i beslutet,
så känns det bra att skriva för detta som blev sorgen och undran över vad som händer den lille.
Som adoptiv förälder men ännu mer som fosterförälder vet vi att det kan bli stora ändringar på
vägen barnet man hoppas på kommer inte....föräldrar som ångrar sig.
För oss som är i det här systemet att bilda familj är det lika svårt som ett missfall........
Tycker själv att vi inte är ett dugg duktiga men kanske en aning starka o uthålliga människor.
När Felix kom in i våra liv resonerade vi att "om" vi kunde få ett biologiskt barn så kunde det barnet
ha downs syndrom delvis för att jag var åldern 35+.
Felix är verkligen vald för den unge han är. Vi visste inte när vi blev intresserade av att försöka få Felix
vilka tilläggs sjukdomar han kunde ha såsom hjärtsjukdom mm.
Vi tog det som en grej som inte spelade så stor roll..dvs om han hade haft en hjärt sjukdom så
hade vi tagit tag i det då.
2 veckor efter när vi fått Felix blev vi kallad de till habiliteringen i Eskilstuna där vi då bodde.
Vi skulle tala med en kurator o en psykolog men de förstog snart att de kunde lägga sina resurser
på någon annan. Men att ha en habilitering som stöd i bakgrunden kändes tryggt.
Vi har fått hjälp av en sjukgymnast som hjälpte till att få igång massagen som är viktig för dessa barn.
En sjukgymnast kom in i bilden som höll koll och uppmuntrade oss. Nu på senare tid har vi kontakt med
en logoped för att få igång språket.
Den mesta träningen i dag går åt till massage och tecken övningar som Felix föga är intresserad av!*suck*
men all hans enegi har funnits och gått åt till det motoriska....att lära sig gå...
Men att känna sig duktig vet jag inte om jag kan gå med på....visst är alla föräldrarduktiga de står ut
med tjat i det oändliga men till en förälder med friskt barn säger man inte oooohh vad du är duktig som har barn.
Jag tror knappast de som är biologiska föräldrar till ett handikappat barn heller får höra detta.
Jag vet att adoptera ett barn kan innebära mycket jobb extra beroende på hur gammalt barnet är när det kommer.
Barnet ska knyta an ordentligt vilket kan vara svårt för omgivningen att ta.....kan vara mycket arbete i språket....
man kan få ett barn som får panik vid oväntade situationer......ja problem finns men är till för att lösas.
Men visst finns det sorg i att ha/få ett barn med DS....vi kan nog inte räkna med att få barnbarn..
vi kommer alltid att få ställa upp för Felix i vuxen ålder. men min mamma ställer upp för mig om jag behöver och
jag har inget handikapp! så kan hon kan jag
Många har sagt till mig....åh hur kunde de lämna bort ett barn....
Jag är evigt tacksam till mina barns biologiska föräldrar utan deras beslut att lämna barnen
till en adoption så hade vi INTE haft våra ungar i dag.
lägger till mer som stog på/i den gamla hemsidan....
2003
OM barnet som inte kom...
Ett barn till i familjen med Ds....
som vi ialla fall trodde...och hoppats på
Det hela började med att jag läste en annons på sposit sidan om en kille med Ds som behövde ett familjehem.
Funderade några dagar tillsamans med familjen och vi visste hur svårt det var att hitta familjehem åt friska
barn ännu mer ett barn med speciella behov. Vi var inne i "rullorna" redan så beslutet kändes inte så svårt.
Vi svarade på annonsen och fick sen vänta några dagar. I mitten på maj-00 ringde telefonen och det var från
socialen från pojken hemkomun som ville träffa oss. Och naturligt vis gick det bra och vi bestämde dag o tid.
Första träffen fick vi inte reda på så mycket utan det var nog mest att träffas o se vad vi var för människor.
Vi bestämde snabbt en ny tid och denna träff sa att det skulle ta mer tid än vad vi väntat oss.
De ville bla annat göra en ny djupintervju med oss. men de skulle försöka göra allt så snabbt de nu kunde göra hela
processen.
Vi fick ny tid för ny träff nu med hans handläggare.
Dagen D var inne för att träffa handläggarna. Kanske skulle vi i dag få ett namn o födelse dag.
Vi hade arbets namnet bäbisen på han för det är viktigt om det finns barn i familjen innan att förbereda dem så
att ett nytt barn inte bara kommer från ena dagen till den andra.
Jodå vi fick ett namn..ett gulligt namn. vill än så länge inte lägga ut det på nätet först vill jag tala med bio föräldrar.
Vi betämde en ny träff med bio.föräldra om en vecka sen ska vi på semester en vecka sen ska allt vara klart för
plasering av bäbisen*ler*
Tyvärr passade vi inte för föräldranas önskemål vilket blev en sorg för oss då vi faktiskt riktigt
önskade denna kille in i vår familj.
Jag och familjen hoppas han får det bra i den familj han nu hamnar i om någon familj någonsin duger
åt föräldrana förstås.
Jag väljer att ändå berätta om detta då jag vet att flera som följt vår gång och stöttat oss i beslutet,
så känns det bra att skriva för detta som blev sorgen och undran över vad som händer den lille.
Som adoptiv förälder men ännu mer som fosterförälder vet vi att det kan bli stora ändringar på
vägen barnet man hoppas på kommer inte....föräldrar som ångrar sig.
För oss som är i det här systemet att bilda familj är det lika svårt som ett missfall........
